Nyfiket om fasadrenovering i Stockholm
Det var första gången som Anders kom hem efter flytten till Stockholm och det påbörjade arbetet med fasadrenovering. Faktum var att han därmed blev den förste i hans släkt att ens lämna Norrland, i alla fall under en längre tid. Det var väldigt intressant, tyckte såväl mostrar som kusiner. De hade en slags återföreningsträff som han inte på förhand visste om när han kom hem för julfirande. Alla var samlade och allas blickar riktades mot honom. Han skulle bli utfrågad, om Stockholm och om fasadrenovering. Han kände sig som en julskinka redo för att ätas. Den första att ta nyfiken ton var hans moster Ann. Anders fick fundera över hur han skulle tackla frågan. I praktiken är förstås en fasadrenovering just det, även om den utförs i Stockholm eller inte. Det mest intressanta med frågan var förstås att hon sa att hon funderat över det ett tag. Varför hade hon funderat över fasadrenovering i Stockholm? Hon var ju pensionär och dessutom hade hon varit i en helt annan bransch när hon arbetade. Han svarade: Anders hade aldrig varit en särskilt talför person. Norrländsk så in i Norden, brukade folk säga. Ann såg något besviken ut på svaret om fasadrenovering i Stockholm men log och nickade artigt som tack. Näste person att fråga någonting var pappa Rolf och givet hans förmåga att vilja skryta om sina barn var den väntad: Han tittade lika mycket på Anders under tiden då frågan ställdes som han tittade på kusinerna. Kusinerna som nämligen fortsatt arbetar med fasadrenovering i hemstaden, och alltså inte i Stockholm. Lite otrevligt, kunde tyckas, men ingen var särskilt förvånad. Anders svarade på ett sätt som syftade till att ta ner farsan på jorden igen. Det sista var inte sant men han ville ändå få sin poäng igenom.