Uncategorized

Det var första gången som Anders kom hem efter flytten till Stockholm och det påbörjade arbetet med fasadrenovering. Faktum var att han därmed blev den förste i hans släkt att ens lämna Norrland, i alla fall under en längre tid. Det var väldigt intressant, tyckte såväl mostrar som kusiner. De hade en slags återföreningsträff som han inte på förhand visste om när han kom hem för julfirande. Alla var samlade och allas blickar riktades mot honom. Han skulle bli utfrågad, om Stockholm och om fasadrenovering. Han kände sig som en julskinka redo för att ätas. Den första att ta nyfiken ton var hans moster Ann. Anders fick fundera över hur han skulle tackla frågan. I praktiken är förstås en fasadrenovering just det, även om den utförs i Stockholm eller inte. Det mest intressanta med frågan var förstås att hon sa att hon funderat över det ett tag. Varför hade hon funderat över fasadrenovering i Stockholm? Hon var ju pensionär och dessutom hade hon varit i en helt annan bransch när hon arbetade. Han svarade: Anders hade aldrig varit en särskilt talför person. Norrländsk så in i Norden, brukade folk säga. Ann såg något besviken ut på svaret om fasadrenovering i Stockholm men log och nickade artigt som tack. Näste person att fråga någonting var pappa Rolf och givet hans förmåga att vilja skryta om sina barn var den väntad: Han tittade lika mycket på Anders under tiden då frågan ställdes som han tittade på kusinerna. Kusinerna som nämligen fortsatt arbetar med fasadrenovering i hemstaden, och alltså inte i Stockholm. Lite otrevligt, kunde tyckas, men ingen var särskilt förvånad. Anders svarade på ett sätt som syftade till att ta ner farsan på jorden igen. Det sista var inte sant men han ville ändå få sin poäng igenom.

Vi skulle flytta för ett par år sedan. För vilken gång i ordningen vet jag inte men det har i alla fall blivit ett barn till för varje gång. Sådant hänger man med på. Större ska vi bo, fler rum ska vi ha och framförallt ska allt alltid bli väldigt mycket dyrare. Det hör väl till. Vid vår senaste flytt behövde vi magasinering. Det var en period mellan flyttarna på 3 månader som vi var tvungna att bo hos svärföräldrarna. De var överlyckliga över detta men kunde inte erbjuda plats till alla våra saker. Vi fick lov att kontakta en firma som specialiserat sig på just magasinering vid flytt. Personligen visste jag inte att det fanns sådana firmor. Vadå specialiserade på magasinering vid flytt? Skiljer sig sådant mot annan typ? Vad skiljer flytt och magasinering från annan? Kanske övertänker jag det men kom ihåg att jag i skrivande stund lider av svår sömnbrist sedan ett tag tillbaka. Orsak: Att vi skulle flytta förstås! Så, jag var den som fick ta kontakt med företaget som erbjöd magasinering vid flytt. Jag, som till den dagen inte ens hade en aning om att sådana tjänster fanns att ta hjälp med. Men det är väl min lott i livet, någonstans. Jag sköter logistik vid magasinering så fort vi står inför en flytt. Jag skruvar upp glödlampor och fixar bilen och kör till fotbollsträningar och.. Ja, många saker i alla fall! Nog om mig. Tillbaka till vår flytt med tillhörande magasinering. Jag ringde tidigt onsdag morgon direkt när firman hade öppnat. Jag ville vara ute i god tid, inte minst eftersom min fru hade tipsat om detta. Varför hon inte kunde ringa och sköta magasineringen vid flytten var för mig en gåta. Hon tycktes ju veta så mycket om saken. Men hur som helst kom jag i kontakt med en tjej som hette Josefine. Hon lovade att hjälpa mig och att hon skulle vara tydlig eftersom jag inte hade så bra koll tidigare. Första frågan jag fick var hur stor det bohag vi skulle magasinera vid vår flytt var. Jag bad att få återkomma, för där hade jag verkligen inga svar. Efter att ha sökt upp min fru för att bli varse svaret på frågan återkopplade jag till Josefine. Jag hörde hur hon knapprade på datorn några gånger. Sedan sa hon bara ”Sådär ja! Då skulle det landa på…” och så sa hon en summa och gav mig ett nummer på en lokal där vi kunde få magasinering vid flytten. Är det inte övermänskligt smidigt så säg?

Knut hade aldrig förut varit i Frankrike. Faktum är att han ens inte hade funderat över att åka dit. Nu när jag funderade över det insåg han att han ju inte ens varit nere på kontinenten. Inte ens förbi Danmark hade han varit. Och… hade han ens varit i Danmark? Spela roll! Nu var han i alla fall i Frankrike för att hälsa på sin gamla granne Efraim. Efraim bodde i ett högt hus, detta hade han kungjort på förhand. Det var så högt, sa Efraim, att man kunde se molnen. Det var en konstig liknelse tyckte Knut men å andra sidan var han inte mycket för konflikter. Han lät sin gamle vän hållas. När han anlände med taxin kramades de utanför huset för att sedan gå in. Det första Knut fick syn på var två stora, nästan överdimensionerade, rökluckor i hallen. Han skrockade till medan han bär på en av sina två resväskor och nickade mot dem. Efraims uteblivna svar vittnade om att han inte riktigt förstod vad han menade med rökluckorna. Efraim log, nickade och sa sedan ”Jaså, det säger du!”. Sedan fortsatte de både gamla vännerna upp för trapporna, upp mot lägenheten på den fjärde våningen. Det var väl inga konstigheter med att det inte fanns någon hiss. De var ju i Frankrike. Sedan kom de till nästa våning och där uppenbarade sig två ÄNNU större rökluckor. Knut började fundera på om det verkligen kunde vara rökluckor eller om det var något annat påfund. Något franskt påfund. Knut var osäker på hur han kunde vara så säker på det. Sedan fortsatte de uppåt och på nästa våning fick Knut syn på något besynnerligt. En av rökluckorna var uppfälld och två unga killar stor lutade mot väggen bredvid den. Vad sysslade de med egentligen? Skulle de slänga ner något? Sedan kände Knut röken komma från rökluckan. Det var inte brandrök utan cigarettrök. Så, man kunde visst kalla dem för rökluckor även om de inte var så i den traditionella meningen. Fransmän alltså.

För ett tag sedan valde jag att posta ett något annorlunda inlägg. Annorlunda givet de inlägg jag brukar posta och de ämnen jag brukar beröra, alltså. Men man ska tillåta sig själv att både utvecklas och invecklas, det sa alltid min pappa till mig. Jag väljer att även göra det idag då jag återbesöker ytterligare ett knasigt ämne. Vissa av er kanske känner igen det. Man borde bygga ett väderskydd över hela Uppsala, och jag ska berätta just varför. Det nordiska klimatet är nästan alltid skit. Det finns nästan ingenting som är bra med att bo här uppe i norr utifrån ett väderperspektiv. Ja, förvisso är vårarna och somrarna fina men de täcker inte upp för det mörka som sker på vintern – både inom oss och ute i vädret. Att bygga ett väderskydd över Uppsala är en bra idé för staden och för de som bor där. Dessutom borde det inte stanna vid väderskydd i Uppsala utan det borde gälla i fler städer. Det får dock stå för dem. Har ni som bor i staden märkt att vädret blivit extra dåligt de senaste åren? Kanske är det mest jag som, efter 10 år här, tröttnat en aning. Jag ser snart inte hur jag ska orka vara kvar. Ett väderskydd som täcker Uppsala är förstås en utopi, men en väldigt fin sådan om ni frågar mig.  Det är något med Östersjön som stör mig. Det är samma sak när jag är nere i Stockholm. En känsla av att vattnet, det grumliga och sjuka, förpestar staden på något vis. Jag tänker att detta imaginära väderskydd över Uppsala skulle motverka även detta. Det skulle hålla borta kalla och smutsiga vindar från öst. Vi skulle klara oss undan den där stanken av tång. Vi skulle slippa känslan av bräckt vatten slå mot våra kinder. Kanske är detta något som det mestadels är jag som tänker på, men det gör det nästan bara ännu mer verkligt för mig. Nej, ett väderskydd över Uppsala skulle vara bra av många olika anledningar. Som om jag inte redan presenterat värdiga anledningar så ska jag ju förstås ta den mer samhälleliga/arbetsmässiga aspekten av det. Tänk hur många jobb ett väderskydd över Uppsala skulle öppna för. Kan ni tänka er? Ja, ni förstår såklart lika väl som jag att ett väderskydd i Uppsala av den här storleken skulle ta ett tag att bygga. Många skulle de vara, de som fick arbeta med att montera skiten. Det är inte så dumt, nu när arbetslösheten i stan börjar stiga oroväckande snabbt. Det om det och nästa vecka är jag tillbaka. Kanske handlar det om Uppsala igen, och kanske om väderskydden också, men vi får se.

Jag fick denna fråga ställd till mig i en kommentar efter förra veckans inlägg. Först tänkte jag inte så mycket på den. Med risk för att brista i ödmjukhet så är det faktiskt ganska många frågor som kommer in i min. Om jag skulle tänka på innebörden av alla skulle jag knappt ha tid att tänka på något annat. Den här frågan kände jag dock att jag ville återkomma till. Varför utför man egentligen fasadrenovering? Det känns relevant för mig att nämna utifall att några fler har ställt sig denna fråga. Låt oss börja med fasaden för att förstå fasadrenovering. Fasaden är det skal som skyddar ett hus, en fastighet, från yttre påverkan. Sverige är ett kargt land med stundtals väldigt utmanande klimat. Husen står pall för vind, snö, värme – ja, stora väderomväxlingar. Det är detta som ligger till grund för behovet av fasadrenovering. Yttre påverkan sliter ut husen, spricka för spricka. När lång tid har gått kan hålrum ha uppstått i fasaden. Utan fasadrenovering kan vatten ta sig in i byggnadens väggar. I värsta fall även in i människors hem eller företags lokaler. Kort och gott: Det är av största vikt att en fastighetsägare säkerställer att sådant inte händer. Det säkerställs genom att låta en professionell firma utföra fasadrenovering. Fasadrenovering är nämligen det som kan göra att huset står pall under lång tid framöver. ”Vadå, under flera år?” kanske ni tänker. Då kan jag säga att en fasadrenovering, om den utförs på rätt sätt, kan göra att huset står pall under flera decennier. Det som tar emot är förstås kostnaden och stöket som en fasadrenovering innebär. Det blir högljutt, det tar tid och det kostar fastighetsägare och brf mycket pengar. Men det är värt varenda krona. Åtgärden gör att husets fasad inte behöver fixas på oerhört lång tid framöver. Det är, precis som stamrenovering, någonting som förr eller senare måste göras. När det väl är gjort kan man andas ut på ett sätt man aldrig trodde man skulle göra. Man är ”klar”. Fasadrenovering har ytterligare fördelar. En sådan är att byggnadens utseende förnyas och föryngras. Det är inte bara fördelaktigt för att det är fint att titta på. Det kan också höja värdet på hela fastigheten och på bostäderna inuti. Fasadrenovering är och kommer alltid att vara en bra ekonomisk investering. Detta är något som jag tycker att fler borde känna till. Ha nu en fantastisk dag!

Vet ni hur många som tar hjälp med hemstädning i Stockholm? Jag antar att det är få, om ens någon av er, som sitter inne på den här informationen. Jag tillåter mig dock att spekulera, precis som vanligt, och idag kommer det att handla om det. Detta är inte en monolog utan ett samtal, en diskussion. Jag kommer att uttrycka vad jag tror om hemstädning i Stockholm. Därefter gör vi som vi brukar: Då vill jag höra vad ni tycker och tror om hur många det är som tar hjälp med hemstädning i Stockholm. Låter det bra? I så fall så kör vi! Nå, vad kan man först fundera över? Vad är rimligt att anta om Stockholm, stockholmare och deras vanor när det gäller hemstädning? Till att börja med så kan jag flagga för en teori som handlar om att allting (ja, allting) går snabbare ju större en stad är. Ju fler människor som bor i en stad, desto snabbare går allting. Beslut fattas snabbare, gångtakten ökar, hastigheten med vilken folk handlar i butiker stiger – ja, ni fattar. Därför utgår jag ifrån att folk är mer stressade i huvudstaden i jämförelse med andra platser i landet. Särskilt mycket mer stressigt än landsbygden. Så, behovet av hemstädning i Stockholm bör kanske vara relativt stort. För varför tar egentligen folk, i Stockholm eller ej, hjälp med hemstädning? Jo, till stor del för att reducera förekomsten av stress. Så var det i alla fall för mig. Jag och min familj i Stockholm anlitade professionell hemstädning för ett par år sedan. Det har varit en jävla skillnad för oss, om jag ska vara både ful i mun och helt ärlig. Hemstädning i Stockholm visade sig vara precis det vi behövde för att få bukt på våra vardagsbestyr. Det var så som vi fick tid över för att ta hand om barnen, hitta på roliga saker ihop, gå på utflykter, träna – ja, och vad det nu var för något som vi ville hitta på men inte hade tid för förut. Jag tror att det som har hänt inom hemstädning i Stockholm – alltså att det har ökat så kopiöst under de senaste åren bland såväl familjer, äldre och singelhushåll – är att allt fler väljer att stressa ner. Man vill helt enkelt inte ha fler stressmoment i vardagen än man redan har. Om man bara kan ta bort ett av dem så kanske man får chansen att ge mer åt sig själv. Vila, träna, andas, inte göra något. Känns det igen? Hur många här bor i Stockholm och har hemstädning? Upp med en digital hand!

Man kan inte riktigt ana vad man ska råka ut för innan man gjort det, eller hur? Det kanske är ett alldeles uppenbart påstående som är omöjligt att inte hålla med om. Jag skulle kunna smalna av det något och säga att: man vet aldrig riktigt vad man ska komma att oroa sig för, eller hur? Så var det för mig nyligen. Jag hade aldrig tänkt på symptom på problem med sköldkörteln. Inte till dess att jag träffade min svärmor när jag var där över sommaren. Det man ska veta är att hon är en äldre kvinna som är oerhört rädd för sjukdomar. Hon har stenkoll på symptom för sköldkörtel och andra instabiliteter i kroppen. Hon har koll, uppifrån och ner. Nu ska jag berätta om en middag vi hade ihop på hennes landställe för bara ett litet tag sedan. Jag hade gått upp i vikt under sommaren. Detta gör jag alltid och sedan går jag ner under hösten. Inget konstigt alls och inte heller särskilt ovanligt, skulle jag tro. Hon såg det direkt som ett symptom på sköldkörteln. Jag blev oerhört förvånad över att höra det. Inte minst för att hon alltså, mitt inför alla, belyser min vikt. Jag garanterade henne att det hade med slappt leverne och mycket grillat, och inte var symptom på sköldkörteln. Hon viftade bort detta påstående. Hon visste tydligen bäst och att det var symptom på problem med sköldkörteln – ja, det rådde inga som helst tvivel om. Kvällen gick och jag reste mig från bordet. Mitt gamla hockeyknä spökade så jag var tvungen att stretcha ut litegrann. När jag såg upp mötte jag svärmors blick. Jag log tillbaka och frågade om knät också var ett symptom på sköldkörteln. Det kunde det vara, försäkrade hon. Ofta, särskilt hos män, uppstår stelhet i leder och muskler som symptom på sköldkörtel-problem. Jag gick inte säker någonstans, tydligen. Jag viftade med handen och gick in för ärendet jag inte kom ihåg. Jag gick därför ut igen och fick frågan av min sambo om vad jag gjorde inne. ”Äh, jag skulle hämta något men glömde bort det eftersom jag fick reda på att knät – som jag haft problem med sedan jag var 20 – nu är ett symptom på problem med sköldkörtel. Det kom förvånande. ”Du glömde bort..?” hörde jag en chockad röst säga från andra sidan bordet. ”Säg inte att det också är ett…” ”Ett symptom på sköldkörteln ja. Jo, det är det kan jag be att få tala om”. Jag längtade tillbaka till stan.

Tavlan skakade, kritan lossnade och ju närmare flickan gick skylten som sade ”passersystem” så skakade den än mer. Pinnen på vilken tavlan satt gick ned i det som skulle se ut som en sten. Därinne fanns något som höll den. Kanske var det den som ansvarade för passersystemet. Hon böjde sig längre fram, sträckte fram handen för att ta tag i skylten. När hon var ungefär 5 cm därifrån så föll den ihop ner på marken. Det var inte det mest iögonfallande. Det som hon reagerade starkast på var skriket som följde. Ett gällt, ganska svagt ljud kom inifrån stenen. Skylten som informerade om passersystem föll ner bredvid den. Det som fanns inne i stenen tog till flykten. Det gjorde även Inga, åt andra hållet. Vad var det här för plats hon hade hamnat på egentligen? Passersystem mitt ute i ingenstans? Och vad var det där för konstig varelse? Den måste vara ungefär 4-5 gånger så liten. Var det en hob? Det fanns ju inga sådana, visste hon mycket väl. Några sekunder av tystnad följde. Inga hade gömt sig ungefär 5 meter ifrån passersystem-skylten och varelsen hade sannolikt gjort detsamma på andra sidan. Det var nämligen en buske där som skakade som om den fått influensa. Inga var tämligen säker på att den eller det som vaktade passersystemet fanns gömd i busken. Någon gång var någon tvungen att göra något. Denna någon skulle bli Inga och någon gång skulle bli nu. Vad något var hade hon dock inte bestämt sig för ännu. Hon tänkte medan hon satte ut en fot bakom stenen. Hon satte ner några fötter till och plötsligt stod hon vid skylten till passersystemet. Hon böjde sig ner och fattade händerna omkring den smala pinnen i vilkens ända skylten satt. Hon var rädd för vad som skulle hända om hon tog till orda. Hon var däremot precis lika rädd för vad som skulle hända om hon inte sa något alls. Tillslut valde hon att tala och hon gjorde det genom att säga: ”Passersystem? Ett passersystem för vadå, om man får fråga?”. Busken skakade mer än den gjort tidigare. Faktum var att den skakade så mycket att varelsen som gömde sig inne i den sakteliga började blottas på grund av de fallande löven. Tillslut fanns bara några enstaka löv kvar och Inga konstaterade att hela situationen höll på att bli ännu konstigare. Ett passersystem mitt ute i ingenting. Som om detta inte var nog.

Första långa turen på lådcykeln var extra lång i år. Detta är på grund av det otroliga väder som inträffade just den dagen då Jonas var på väg att cykla ut. Det blev en tur runt om hela staden och om denna tur på lådcykeln ska vi berätta idag. Låt oss börja vid Jonas lägenhet. Han bor i Traneberg, i ett lugnt område där hans lådcykel kan stå parkerad precis utanför huset. Han hopade upp på sadeln och tog sig mot en av de största utmaningarna på turen – nämligen Tranebergsbron. Det tog emot i både vader, lår och själ. Om du tycker att bron är jobbig att cykla upp för med vanlig cykel, tänk då hur det är med lådcykel. En utmaning som heter duga, det är vad det är.  Tillslut kom Jonas över kröken på sin lådcykel och nedförsbacken var en njutning av sällan skådat slag. Han trampade på ordentligt och susade genom Rålambshovsparken. Hundar och människor fick lov att hålla undan för lådcykeln. Han gasade extra när han kom förbi boulebanan med de oerhört dyra priserna på mat. Sedan kom han ner mot norrmälarstrand där man, som tur var, separerat gångtrafikanter och cykeltrafikanter. Problemet här var bara att lådcykeln inte alls gick lika fort som de andra cyklarna han delade körfält med. Inte alls faktiskt. Det var riktiga tävlingscyklister som kom susandes förbi och som ringde i ringklocka och gormade. ”En lådcykel, really?!” var det en man som brast ut. Vilket idiot, tänkt Jonas som trampade vidare på nämnda lådcykel i ett tempo som passade honom. När Stadshuset närmare sig tog han ett beslut. Här skulle han parkera sin lådcykel och ta sig en fika, och därmed basta. Han slog sig ner något svettig i en bakåtlutat stol vid foten av hamnpromenaden. Glass stod på menyn och Jonas åt något girigt upp sin 88:an. Han insåg då att han inte ätit än den dagen. Det var ingen bra idé för någon som cyklar så fort på sin lådcykel. Inte alls en bra idé. När han ätit upp sin glass och hoppade upp på lådcykeln igen började han spana sig omkring. Vilken av alla riktningar skulle han ta? Det fanns definitivt lunchrestauranger i alla väderstreck och han var därför tvungen att fråga sig vad han var sugen på. Vad lockade mest? Han trampade iväg för att se om vinden i håret kunde ge någon inspiration. När han tillslut närmade sig riksdagshuset övervägde han om han skulle ta av åt vänster, mot stan – eller om han skulle svänga höger, över bron mot gamla stan. Det slutade med att han gjorde det senare. Han tog sikte på Stora Nygatan och det härliga utbud av restauranger som fanns där. Lådcykeln parkerade han i en av gamla stans trängsta gränder.

Hej igen, Den här helgen gick lika fort som helger brukar gå. Skillnaden mellan den här och andra helger är dock att den innehöll mest bekymmer. Den var stressig och den var krånglig och den bjöd på många svängar fram och tillbaka. Det var väl å andra sidan ganska förväntat. Merparten av helgen gick ju trots allt åt att hantera min pappas dödsbo i Stockholm. Det är detta jag kommer att försöka berätta om idag. Pappa har gått bort och sörjs av mig och mina tre syskon. Sorgen kommer jag att tala om någon annan gång när längre tid har gått. Nu kommer jag istället att fokusera på dödsbot i Stockholm. Problemet med att pappas dödsbo finns i Stockholm är att ingen av oss barn bor där. Ett ännu större problem är att ingen av oss bor särskilt nära alls. Min syster bor i USA, min yngsta lillebror studerar konst i Berlin och min tvillingbror bor i Oslo. Ja, just det – sedan kommer förstås nästa problem: Jag bor närmast pappas dödsbo i Stockholm, och jag bor inte ens nära! Det har således blivit jag som agerat sambandscentral i allt meck kring pappas dödsbo i Stockholm. Vi skulle börja i huvudstaden vid 9 på lördagsmorgonen. Jag hade en tre timmars bilfärd dit så jag tänkte börja köra oerhört tidigt. Under fredagseftermiddagen fick jag ett samtal. Det var min lillebror som ringde. ”Hej, kan jag sova hos dig eller? För du ska till farsans dödsbo i Stockholm imorgon också va, eller?” Snacka om att ha dålig koll. Men ja, jag skulle ju inte direkt tacka nej till att hjälpa honom. Han var välkommen att sova i gästrummet. Sedan dröjde det 1,5 timme innan det ringde igen. Det var min syster. Hon hade landat nu. Av någon anledning hade hon åkt hem till mig. ”Jag är 15 minuter bort” sa hon. Även hon hade fått för sig att hon skulle åka med mig mot Stockholm och pappas dödsbo dagen efter. Vad var det frågan om? Varför hade jag plötsligt blivit ansvarig för att reda ut precis allt om den här helgen? Nåväl, jag fick väl ta det där. Problemen som kom dagen efter, när det var faktiskt var dags för avfärd mot Stockholm och pappas dödsbo. Det var då som tålamodet verkligen ställdes på sin spets. Jag kommer att behöva vänta med att berätta om detta till nästa vecka. Ställ gärna era frågor fram till dess.